Placerat utanför rummet finns också ett färgfotografi ordnat i en ljuslåda föreställande ett stor förstoring på ett ansikte med en bindel framför ögonen.

Alldeles klart finns i Östermans utställning en väl bibehållen idé om vad han velat göra. Rummets horisontala och vertikala axlar med den gravstensvarta diabasen, jorden och de avlidnas ansikten anger att det är tid och vemod som råder här. Man kan också nästan höra orden:”av jord är du kommen av jord skall du varda” viskande uttalas i det ljusa rummet. Tiden är närvarande men förvisso även döden. Till synes som kretsade kring ett nav av förgängelse.

Man kan respektera och även dela Östermans känsla för melankolin och tidens gång men jag har svårt att uppskatta det fullt ut i den version som här visas. Och det tror jag hänger samman med att det visuellt blivit för strängt, för slutet, ordnat och saknar det levande tillstånd som enligt min mening ändå måste finnas, även om ett utställningsämne är så seriöst som i det här fallet.